Men något som är säkert, är att i alla fall JAG kommer minnas de här musikalerna.
Scary Christmas, Grease och Sweet Charity.
Vi spenderade nyligen 5 långa heldagar på Christinateatern. Tror att ALLA tyckte det var jobbigt både fysiskt och psykiskt. Men det var det helt klart värt. Dagarna gick, sen kom fredagen. Cyklade iväg till teatern hemifrån Klara, gick in och började byta om. Tanken som går i huvudet den stunden: "Det här är sista gången jag genomför den här morgon-proceduren med min klass, någonsin.
Helt plötsligt stängs allting ute, och man hamnar i sin lilla bubbla för några enstaka sekunder. Men det känns inte som några sekunder. Känns som långa minuter. Som att allt går i slow motion. Man försöker njuta av varje ögonblick, men man fastnar i tanken att det här är sista gången jag gör det här.
Man vaknar till, återupptar morgon-rutinen, och har sedan sin första föreställning.
Lunch, sen gör alla sig i ordning för andra föreställningen. Man ser hur några i klassen redan börjat fälla tårar, i tanken på att det faktiskt är sista dagen, det är näst sista föreställningen.
Men det går över och slutar efter en stund, eftersom alla går runt och tröstar de som gråter någon form av sorgsna glädjetårar.
Man har andra föreställningen, och sen tar man en lång rast på två timmar. Då man bara går och köper något att äta, och många tar med maten till teatern, för att spendera de sista timmarna där. Det gjorde bland annat jag. Det är för första gången lugn stämning inne på teatern. Inga som springer och härjar, spelar rock eller metal på instrumenten som står.
Folk sitter och tar det lugnt, några spelar lite lugn musik och det är en mysig stämning.
Alla har börjat tänka till, att det här är det sista vi gör, sen är musikal-historian för ES3 slut.
Alla kommer som småningom till teatern, pratar med varandra och börjar byta om. Tiden närmar sig. En och en halv timme till sista föreställningen. En timme. 40 minuter. Den här gången är det fler som gråter. Starkare gemenskap i klassen än så här, har det aldrig varit. Starkare gemenskap än så här, kan en klass inte ha.
Alla är lugna, går runt och taggar varandra, och förbereder sig för den sista föreställningen någonsin.
Öivind kommer in några minuter innan föreställningen börjar och peppar alla lite till. Några av de som just slutat gråta, börjar igen. Det är bara någon minut nu tills det drar igång. Hela klassen skriker "sccha-sccha-sccha-sccha", sen börjar alla gå ut och ställa sig i ordning.
Jag ska inte in och spela än på drygt 15 minuter, så jag sätter mig själv en bit bakom musikerna, bakom det stora svarta skynket som är mellan scenen och utgången, som jag sitter några meter bort från. Jag sitter själv, och hör musiken gå igång, och tänker "this is it".
Sätter händerna mot pannan. Hjärtat börjar slå fortare, andetagen blir automatiskt djupare. Det känns nästan som att man får en klump i halsen.
Jag hör hur andra gruppens andra låt tar slut, och då är det dags för mig och min grupp att ta plats vid instrumenten. Vi ställer oss där, lägger upp notpappren till första låten.
Jag tittar ut över publiken. Kan mycket väl vara så att det är den föreställningen med mest publik. Det känns härligt i och med att det är just sista.
Vi börjar spela, och medans man spelar den första, bästa, och för övrigt instrumentala låten (Richmen's frug), så tänker man:
"Det här är sista gången vi spelar den här låten tillsammans. Sista gången vi framför den på scen, med dansare och alltihop".
Trots att man tänker på så mycket annat under låtens gång, att det är mycket folk i publiken, att det är sista föreställningen, att det är sista gången vi spelar låten osv osv, så går det helt felfritt. Låten blir helt perfekt. Liksom alla andra låtar under resten av föreställningen. Ingenting går fel. Jo, Ebbe's ena sträng gick av, men han hämtade enkelt en ny gitarr. Allt gick perfekt, hela föreställningen.
Vi spelar vår sista låt, skyndar oss av scenen, andra gruppen börjar med final-låten, och alla går in på scenen och börjar dansa. Vi går rad för rad fram och bugar och tackar publiken. Nu är man glad. Nu är man lycklig. Det är helt över, för evigt, men man är så glad att man gått igenom det här, fått uppleva de här dagarna med klassen. Det är en sån fruktansvärt härlig känsla. Då, njöt jag verkligen. Visste ju inte om jag någonsin skulle få uppleva den känslan igen. Men jag tänkte inte så mycket på det då. Bara njöt.
Hälften av alla på scen börjar gråta, krama varandra och trösta. Man går runt och hälsar på varandra. Eller inte hälsar, men... Man tittar på varandra och nickar lite lätt eller säger någonting kort. Men ingen behöver säga någonting. Alla tänker samma sak. "Nu är det över, this is it."
Man ser verkligen på alla, även de som gråter, hur lyckliga de är.
Sen kommer Klara, mamma, Lisa, Fanny och Vilmer fram och "grattar" mig med rosor, nappar (godis) och ett jättesött tiger-gosedjur. Får kram av alla, och en och annan kyss av Klara.
Var jag inte redan lycklig och glad innan, så blev jag det då. Den närmsta delen av familjen kom och kollade.
Det händer inte ofta, så det betydde väldigt mycket.
Även farmor och farfar kom och kollade, även det blev jag väldigt glad över :)
Efter att alla träffat och kort pratat med familjer och vänner, så börjar alla rigga ner scenen. All rekvisita ska bort, alla instrument och musikanläggning ska bort, alla byggställningar ska tas ner. Man bär bort och går runt och städar. Även Duane kom och hängde med oss i logen under föreställningen, MYCKET trevligt :D
Blev även bjuden på öl av Duane (y)
Redan nu ser man hur alla drar åt olika håll. En del åker hem, en deldrar ut på krogen, en del åker tåg till en annan stad.
Det är över nu, this is it
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar